Söndag. Borde träna. Sitter ff vid köksbordet med mitt morgonkaffe. Klockan är 11:51. Jag vaknade vid 7.

Stress och ångest över detta? Ja, men vi kastar bort den, som skräppost. Funkar sådär. Allt jag behövde göra idag, hur ska jag hinna och nu har redan halva dagen gått?  Vad är viktigast? Hur slipper jag ur mitt eget huvud?

Popcornhjärnan är min fiende. Den som startar upp en massa saker men aldrig avslutar. Jag vill bli bästa vän med min fiende. Hantera den, acceptera den. Hur gör man?

Jag tränar, jag reflekterar, jag vet om alla mina brister, jag jobbar på att bli bättre varje dag, men när får jag vila? När duger jag till slut? Eller är det att duga sålänge man jobbar på sig själv? Jag vill ju ha ett mål, nåt att bli klar med? Fast klar blir jag ju sällan i allmänhet, startar hellre nya saker. Flyr.

Mycket har hänt sedan drömmarnas land mellan 20 och 30.

Träffat man.

Gifte mig.

2 barn kom till världen.

Skiljde mig.

Drack för mycket alkohol sedan 20årsåldern, eskalerade.

Nykter alkoholist.

Som nykter alkoholist får jag liksom aldrig vila i min nykterhet. Jag behöver jobba på den ständigt och ibland är jag så jävla trött på det.

Idag är den dagen jag började blogga. Skriver ner mina tankar. Bearbetar och reflekterar. För min egen skull. För mig. I min värld.

Har aldrig varit bra på att skriva. Motarbetar en rädsla och publicerar min skrift.

Nu får det vara nog. Sluta älta. Kom till handling. Tar mitt sista kaffeslurk och sätter igång. Kanske. Om jag lyckas bemästra ångesten.